Imorse sa han (för att övertala mig att spela mot honom): "Mamma du borde spela schack. Du är lite korkad. Nej jag menar, du är inte korkad men det är bra att träna hjärnan". Diplomat som man är (och svag) "Ja det är bra med hjärngympa, ok vi spelar lite då. Men mamma är inte korkad utan jag har bara inte tålamod! Det är det som det handlar om". Jaja, tänkte väl Alexander för sig själv...
Han förklarar när han ställer upp pjäserna "Det här är Bonden, den ska stå här". Men sedan kommer han ihåg att jag kan grunderna utan att han behöver säga något. Mitt tålamod är för kort för schack och jag har en 1-åring hängandes vid golvet, som inte heller har mycket tålamod för schack. Jag spelar bort den ena pjäsen efter den andra, även Damen. Alexander suckar. Han säger "Du måste tänka mamma!". Jag anstränger mig och genast går det bättre.
När halva spelet gått konstaterar Alexander "Du kanske inte är så korkad iallafall". Nej just det, tänker jag och börjar tycka att det är ganska kul. Man glömmer ganska fort att sonen bara är 6 år (snart 7 iallafall). Linus har nu börjat grina och vill upp och ner i knät hela tiden. Jag säger "Nu måste jag börja anfalla dig om jag ska komma någonvart". Jag gör därefter, som om det vore väldigt uträknat, ett drag med tornet som innebär "schack matt" för Alexander (vilket han upptäcker och inte jag). Iallafall, jag säger "Nu vill jag inte höra att mamma är korkad, eller hur?". "Nej" svarar Alexander och säger inte ett ord till.
Men nu orkar jag inte med schack på ett tag till...Pust!
