Tänkte reflektera lite kring min 3 veckor långa sjukhusvistelse, tycker t.ex. att bilden sammanfattar det bra.
En enkel gallblåseoperation där jag skulle gå hem dagen efter slutade med oväntade 3 veckor på sjukhus, mestadels sängliggande och helt utan aptit.
Under min tid i sjuksalarna hann jag träffa några intressanta människor, endel hjärnspöken och framförallt den fantastiska personalen. Vad sägs om "mansfeministen" som under vistelsen blev nämnd på radio och satt och bloggade konstant? Inte illa.
Allvarligt talat, älska morfin! Guuu vad det är bra. Fast det är klart, jag kände mig lite desperado när jag tiggde med ynklig röst "kan jag få lite mer? Det gör så ooont". Det finns något som heter Ketogan också som jag fick intravenöst, ungefär samma känsla som morfin. Nackdelen var förstås alla hallucinationer och svettiga nätter då jag trodde att jag befann mig i en 50-tals skräckis... Ni vet, vita rockar och fyra nyanser av grått.
Men personalen! Helt fantastiska i mina ögon, Undersköterskor som Sjuksköterskor. När den gamle, orörliga mannen i salen bajsade ner sig på natten löste den unga sköterskan problemet snabbt och effektivt. Samma sak på dagtid då mannen bara ville sova men personalen la kraft och energi på att få upp honom, trots att avdelningen inte hade just det "långvårdande" syftet.
Visst, det hade varit trevligt att träffa läkarna lite oftare för att få svar på frågor. Mycket av dagen gick åt till att vänta på dem. Men i slutänden handlade det om att få sig själv upp ur sängen och att återskaffa lite energi, det kunde ju inte läkarna göra något åt.
10 kg förlorade jag under dessa veckor, även muskelmassa och kondition. Väl hemkommen svettades jag då jag gick upp för trappan... Men men, nu hoppas jag på ett fantastiskt resultat då den dåliga gallan är borttagen!
